88-årige Ridley Scott är tillbaka med ”The Dog Stars”, en postapokalyptisk dramathriller med Jacob Elordi i huvudrollen. Men trots ett imponerande namn bakom kameran och flera stora stjärnor framför den får filmen en betydligt svalare dom än man kanske hade väntat sig. Det är en värld där ett dödligt influensavirus nästan har utplånat mänskligheten. Ändå är det inte katastrofen som blir filmens största problem – utan känslan av att publiken redan har sett allt förut.
Jacob Elordi spelar mekanikern och piloten Hig, som har isolerat sig uppe i bergen tillsammans med sin hund Jasper och den hårdföre Bangley, spelad av Josh Brolin. När Hig under en flygning plötsligt fångar upp en oväntad radiosignal förändras situationen. Hoppet väcks om att det fortfarande finns något kvar där ute. Men snart kommer också hotet. Överlevare och våldsamma grupper blir en del av dramat, och den välbekanta frågan återkommer: vad händer med människan när samhället har rasat samman?
Och där börjar filmen enligt recensionen tappa sin möjlighet att verkligen överraska. Scott har tidigare gjort filmer som ”Alien” och ”Gladiator”, och han har själv beskrivit sig som en filmskapare som gärna ligger steget före. Men den här gången är det svårt att hävda att han gör det. Jämförelserna med tidigare berättelser som ”I am legend”, ”The book of Eli” och ”The last of us” blir nästan oundvikliga. Samtidigt finns det något märkligt stillsamt över filmen. Hig flyger omkring, samlar förnödenheter, dricker Coca-Cola, reparerar saker och hugger ved i de vackra italienska bergen. Mitt i undergången uppstår nästan en känsla av vardag. En apokalyps – men på något sätt mysig.
Trots kritiken är filmen inte utan sina starka ögonblick. Ett av de mest särpräglade inslagen utspelar sig på en olycksbådande flygplats, där Allison Janney dyker upp som en uppskruvad flygvärdinna. Det ger berättelsen en annan nerv och bryter av från det långsamma tempot. Ändå räcker det inte riktigt för att lyfta helheten. Resultatet beskrivs som underhållande i sin makliga enkelhet, men också som en berättelse som trampar på mark som redan är väl utforskad. Frågan blir därför svår att undvika: när Ridley Scott återvänder till en av filmens mest slitna genrer – varför känns det då som om världen redan har gått vidare?
