Kung Haralds begravning blev en scen fylld av tårar, tystnad och starka känslor – och det som utspelade sig i Oslo gick rakt in i hjärtat. Tidigt på morgonen hade tusentals människor redan samlats längs Karl Johan för att få se kistan lämna slottet på sin sista färd mot Oslo domkyrka. Ingen pratade. Människor stod tätt tillsammans i total tystnad, som om hela staden höll andan. När kortegen till slut kom och familjen gick bakom kistan brast sorgen ut öppet. Människor grät och kramade varandra. Det var inte bara ett kungligt farväl – det var en historisk stund för hela Norge.
Samtidigt blev de kungliga familjernas reaktioner omöjliga att missa. Kung Carl XVI Gustaf och kronprinsessan Victoria gick nära den norska kungafamiljen och kistan, en symbolisk bild av banden mellan de nordiska kungahusen. Inne i kyrkan fångades den svenske kungen i ett ovanligt sammanbitet och allvarligt ögonblick. Vad tänkte han när han stod inför sin vän Haralds kista? För Carl Gustaf handlade dagen inte bara om att ta farväl av en kunglig kollega, utan också om en nära vän från en äldre generation som nu lämnat honom.
Och sedan kom de ögonblick som fick sorgen att bli ännu mer påtaglig. Norges statsminister Jonas Gahr Støre talade om Harald som en landsfader och hyllade hans livsgärning för landet. Mette-Marit grät under stora delar av ceremonin, medan drottning Sonja gick fram till sin makes kista och lade en ros på den. Inte ett öga verkade vara torrt. Kung Haakon stod inför ett av sitt livs mest smärtsamma ögonblick när han tog farväl av sin pappa. Bakom honom syntes en sörjande familj, medan Victoria satt märkbart tagen bakom sina föräldrar. När hon senare läste Franciskusbönen för sin gudfar Harald brast Mette-Marit återigen i gråt.
Reaktionerna på plats beskrev en begravning som både storslagen och ovanligt varm. Kortegen genom Oslo framstod som en av de mest pampiga ceremonierna i nordisk kungahistoria, men samtidigt fanns en mänsklig närhet som gjorde dagen speciell. Det var just kombinationen av kunglig prakt och djup sorg som gjorde så starkt intryck. Även drottning Silvia var tydligt berörd inne i domkyrkan. Familjerna stod tillsammans, men sorgen gick inte att dölja. För Norge blev det ett farväl till en kung som under ett långt liv kom att förknippas med både landet och dess folk.
Till sist återstod bara den tomma platsen efter en kung som inte längre fanns där. Haralds familj stod bakom kistan, hans folk längs gatorna och de nordiska kungahusen samlade i sorgen. För Haakon väntar nu en ny och svår tid, men just denna dag handlade inte om framtiden. Den handlade om kärleken till en make, en pappa, en gudfar och en landsfader. Harald V är borta – men minnet av honom kommer att leva kvar. Och kanske var det just tystnaden, tårarna och den djupa respekten som sade allra mest.
