Agnė Turskienė befinner sig just nu mitt i ett ovanligt tv-äventyr. I programmet Tautos bukiausias fortsätter tävlingen att bli allt mer spännande, samtidigt som deltagarna ställs inför frågor som kan få även den mest självsäkra personen att tveka. Bland dem finns fortfarande både Agnė och hennes pojkvän Matas mamma, Aušra Maldeikienė.
För Agnė handlar medverkan dock om mer än bara tävlingen. Hon och Aušra har en särskild relation eftersom Agnė är på väg att bli hennes svärdotter. Och även om de i dag står varandra nära, var den första kontakten långt ifrån avslappnad.
Agnė berättar att hon själv föreslog att Aušra skulle vara med i programmet. Hon tyckte att det skulle vara roligt att tillbringa tid tillsammans, men erkänner samtidigt att hon var rädd. Det fanns en särskild nervositet inför att möta sin framtida svärmor i ett sådant sammanhang.
Det första mötet mellan kvinnorna blev nämligen nästan som ett muntligt prov. Aušra började ställa olika frågor till Agnė, som fick känslan av att hon blev noggrant granskad. Agnė har själv beskrivit det som att Aušra ville lära känna den nya personen i familjen ordentligt – och att hennes blonda hår dessutom verkade få en särskild uppmärksamhet.
När Agnė kom hem efter mötet frågade hon till och med Matas varför hans mamma hade förhört henne under en familjehögtid. I dag ser hon däremot tillbaka på situationen på ett helt annat sätt. Efter att ha lärt känna Aušra bättre känner hon inte längre samma rädsla för att säga fel eller svara fel på en fråga. Hon upplever att Aušra accepterar henne precis som hon är.
Det är just detta som Agnė beskriver som den stora förändringen i deras relation. Det som från början kändes nervöst och nästan som ett test har utvecklats till ett betydligt närmare band. Och enligt Agnė kan tv-programmet faktiskt göra deras relation ännu starkare.
Hon skämtar om att det nästan är oundvikligt. Om Aušra svarar fel på en fråga som lärarna ställer, är det nämligen Agnė som får ta konsekvenserna. Situationen gör alltså att de två kvinnorna på ett märkligt sätt hamnar på samma sida och får dela både pressen och upplevelserna.
Samtidigt erkänner Agnė att själva programmet är en ganska stor risk. Vem som helst kan bli kvar längst och därmed få den titel som ingen egentligen vill ha. Men för henne är det inte det viktigaste. Hon anser att hon är kompetent inom sitt eget område och har inga problem med att erkänna att hon inte kan svaret på alla möjliga frågor som kan dyka upp i livet.
En sak vet hon däremot om sig själv: hon har svårt att tacka nej till utmaningar. Agnė insåg att om hon avstod från programmet skulle hon kanske senare sitta hemma och ångra att hon inte vågade vara med. Just därför hamnar hon ofta i situationer där utmaningen i sig blir för lockande för att kunna ignoreras.
För henne handlar sådana erfarenheter också om att lämna sin trygghetszon. Efteråt känner hon enligt egen utsago ofta ett större självförtroende. Därför hoppas hon att även den här upplevelsen ska göra henne mindre rädd för framtida utmaningar.
Programmet väcker dessutom gamla skolminnen. När deltagarna första gången satt tillsammans i klassrummet fick Agnė känslan av att hon verkligen hade kastats tillbaka till skoltiden. Hon satt på lektion och befann sig bland människor hon ännu inte kände. Att få uppleva något sådant igen är, enligt henne, kanske en möjlighet som bara dyker upp en gång i livet.
Men det finns frågor som hon helst vill slippa. Som specialist inom cybersäkerhet känner hon en naturlig rädsla för att få en fråga inom just sitt eget yrkesområde och göra bort sig. Då skulle det för henne kännas som ett personligt nederlag. Matematik är inte heller ett favoritområde.
Det finns dessutom en tydlig paradox i hennes liv. Trots att matematik aldrig varit något hon uppskattat valde hon senare en yrkesväg inom informationsteknik – ett område som hon själv säger att hon tidigare förstod minst av allt. Trots det ångrar hon inte sitt val. Hennes råd är enkelt: våga gå dit där du är rädd för att gå.
I de ovanliga lektionerna, som leds av Mantas Katleris och Mantas Bartuševičius, spelar minnet en stor roll. Agnė försöker därför att inte ta allting på för stort allvar. För henne är det viktigaste att uppleva programmet, ha roligt och acceptera att allt inte behöver gå perfekt.
Att vinna den oönskade titeln skulle visserligen inte vara den trevligaste delen av upplevelsen. Men om det ändå skulle hända tänker hon acceptera det. Däremot är hon inte säker på att ett sådant pris skulle få en hedersplats på hennes hylla.
